(Eftersom wi fi-uppkopplingen nästan är obefintlig här på hotellet, grrrrr, så kommer här ett försenat blogginlägg från gårdagen.)
Jakten på mat är central på en turné. Efter att vi landat på hotellen i Udine i måndags (vi bor nu uppdelade på två hotell några kvarter från varandra) så gjorde sig hungern strax påmind. Små klungor av hungriga varelser letade sig ut i det halvruggiga vädret med den klara övertygelsen att i Italien finns det mat. God mat. Mycket mat.
Planlöst strosades det runt i de snirkliga gränderna i gamla stan, som var väldigt tom. Efter ett tag gick det upp ett ljus – italienarna stänger både restauranger och affärer under siestan och ännu mer stängt var det på grund av påskfirandet. Några hade såklart varit förutseende och kollat upp sådant innan, men vi andra fick slinka in på nåt café och fylla på med bruschetta eller chips tills restaurangerna öppnade. Inte så dumt, det heller.
Om gårdagen handlade om resor och mat för många, så har det idag varit fokus på laddning inför kvällens konsert. När frukosten var uppäten tittade en av musikerna på klockan, ”Tror du att det är för tidigt att börja öva nu?”. Klockan var strax efter nio.
Lastbilen var på plats på Teatro Nuovo halv tre och podieteknikerna likaså. Efter fem var allt uppackat och musikerna fick tillgång till konsertsalen för att öva.
En av chaufförerna berättade stolt att han tvättat lastbilen personligen med hjälp av en svamp och dricksvattenflaskor för att kromen skulle glänsa extra mycket, så som det anstår Göteborgs Symfoniker – Nationalorkestern. Biltvätten var nämligen stängd, den också.
Om konserten i Aix en Provence var en succé så var kvällens konsert här i Udine en dundersuccé. Redan efter första stycket, Strauss Till Eulenspiegel, applåderades orkestern och Gustavo så att taket lyfte i konsertsalen. Efter Mozarts ”Pragsymfoni” bröt applådåskan fram ännu en gång och när Sibelius tvåa avslutade kvällen visste applåderna inga gränser.
”Bravissimo!” och busvisslingar lockade fram extranumret av Rossini, en bit ur uvertyren till Wilhelm Tell. Publiken ville ha ännu mer och som en godnattvisa till oss alla spelades valsen ur Divertimento av Bernstein.
Efter konserten lyste musikerna som stjärnor backstage. Det hade varit en magisk upplevelse för alla.
Anna Löfgren