”Jag gillar tanken på oss som en organism med svart bälte där poängen är att alla gör allting samtidigt, tillsammans.” Kommentaren kommer från en av musikerna när vi just lämnat le Grande Theatre de Provence efter en himlastormande konsert med Gustavo Dudamel.
Salongens 1400 platser var uppbokade till sista stolen och publiken mer än nöjd. Innan extranumret ropade någon med fransk brytning ”Heja Göteborg!” från salongen. Ett leende spred sig bland musikerna och fler i publiken hakade på ovationerna med uppmuntrande rop. Gustavo log.
Han är nåt alldeles speciellt, den killen. Det var nästan omöjligt att få honom på bild i applådtacket. Inte en enda gång ställde han sig på dirigentpulten för att tacka för ovationerna. Han gick runt bland musikerna, tackade och bad dem resa sig för att ta emot publikens hyllningar. Till sist ställde han sig synlig med ansiktet mot publiken, mitt emellan två av musikerna. På samma golvnivå som resten av gänget. Ideologin är solklar. Det är tillsammans som vi skapar underverken. Kollektivets gemensamma prestationer är det enda som räknas.
Gustavo dirigerar helt utan noter. Allt finns inuti hans huvud. En musiker berättade att man ibland kan se under repetitionerna hur han bläddrar i sitt inre partitur innan han hittar just den passage han vill finslipa. Och att han kan höra exakt varje enskild ton i hela orkestern, samtidigt som han omfattar helheten.
”Ok, ok, lets play!” utropade han när det var dags att börja repetera inför kvällens konsert. Noggrann, metodisk och passionerat engagerad tar han sig ann musiken och musikerna. Man ser att detta är hans element. Han är som fisken i vattnet. Han simmar med i tonerna oavsett om det är stilla vågskvalp eller stormigt kantiga vågor. Sjunger med ibland. Hojtar och stoppar för att rätta till någon detalj eller berätta en historia. Musiken ryms liksom innanför hans armar, mot kroppen, mot hjärtat, som en kram där han sitter på sin stol.
Han ger sig inte förrän hela orkestern andas med ett enda gemensamt andetag och musiken flödar från en gemensam kärna, där det är omöjligt att skilja den ena insatsen från den andra. Och just så upplevdes konserten ikväll. Richard Strauss Till Eulenspiegel. Mozarts symfoni nr 38. Sibelius symfoni nr 2. Det var euforiskt, intensivt, explosivt och trollskt.
Är helt säker på att de 1399 personer som var där tillsammans med mig också kommer att sova fantastiskt skönt med den upplevelsen som huvudkudde.
Anna Löfgren