Varmt, underbart och fullsatt. Kvällens konsert i Kurhaus Wiesbaden är slut. Slut är också turnén och jag känner mig en aningens vemodig. ”Känner ni separationsångest nu när turnén är över” frågade jag strax innan jag gick upp på hotellrummet. ”Turné? När man varit på resande fot i åtta veckor, då kan man snacka om separationsångest”. Jaha tänker jag. Helt klart har man en hel del kvar att lära. Men ändå. Vad roligt det har varit. Först Amsterdam och nu Wiesbaden, hälsokällornas stad. Överallt porlar små och stora fontäner. Några med rykande hett vatten.
Kurhaus är en gigantisk byggnad ackompanjerad av två trevåningsfontäner. Majestätisk och pampig för den tankarna till romarriket. Här har man helt oväntat valt att förena två i mina ögon väldigt skilda verksamheter under samma tak. Innanför de stora entrédörrarna uppenbarar sig en foajé strösslad med så mycket utsmyckningar och muralmålerier som du någonsin kan tänka dig. Till höger pekar skyltar med ordet ”konserthall”. Till vänster ”Roulette” och ”Black jack”. Ja ja tänker jag. Man får väl ta seden dit den kommer.
Under eftermiddagen lastade teknikerna ur lastbilen. Alla lådor med fioler, kontrabasar, pukor, frackar, långklänningar och allt annat som hör en turné till placerades omsorgsfullt i backstagerummet och i omklädningsrummen. När teknikerna fick tillgång till konserthallen – den mest guldiga jag någonsin sett – övergick fokus till att placera och strukturera stolar, notställ, slagverk och andra viktiga detaljer på podiet.
Med sin noggranna hängivenhet är podieteknikerna en länk i den oumbärliga kedja som gör en orkester riktigt, riktigt bra. Allt måste flyta friktionsfritt så att fokus kan hamna helt och hållet på musiken och mötet med publiken.
Efter det rungande applådtacket och två extranummer summerade en av musikerna upplevelsen vi just haft tillsammans. ”En bit in i konserten hände det nåt. Det var som att vi lyfte trettio centimeter från golvet”. Jag satt längst bak i salen och kände samma sak. Att det var nåt alldeles extra som hände i orkestern och i musiken, men också i kontakten med publiken. Det klickade på nåt sätt.
Där och då skapades någonting alldeles unikt av musiker, publik, tekniker, dirigent, producenter, agenter och alla andra som bidragit till denna sensommarvarma konsertkväll. En kommunikation som är både flyktig och konkret. Både teknisk och emotionell. Sällsamt berörande både i mikrokosmos och i makrokosmos.
Ja inte blir det nån särskilt konkret rapport från konserten i Kurhaus Wiesbaden. Men det är ju också så det är med musik. Trots att man plitar ner en massa tydliga krumelurer på ett papper så är det ju inte där det händer. Det är i något helt annat universum som magin skapas.
/ Anna Löfgren
