Jo vi kom fram till Wiesbaden igår, men inte riktigt som planerat. Eftersom åtta timmars resa instuvade i en trång buss inte är den bästa uppladdningen för musiker som behöver vara på topp både mentalt och fysiskt när det är konsert, så spreds gänget ut i fyra bussar.
Jag hamnade ensam på det långa sätet längst bak i en av bussarna, med delar av slagverkssektionen på sätena framför mig. Ett vilsamt lugn låg över bussen. Några sov, andra läste. Slagverkarna förberedde sig var och en inför konserter längre fram på säsongen genom att läsa noter och lyssna på musikstycken i sina lurar.
Efter lunchpausen – ”Är vi i Tyskland nu? Jo, det är vi nog” – så rullade vi vidare längs motorvägen i det kuperade landskapet. Då visar det sig att en av bussarna har gått sönder och att vi måste stanna för att möblera om bland människor och väskor och stuva ihop oss mer än tänkt.
Efter några minuter uppenbarar sig ett glatt och högljutt gäng i bussens mittgång. De tar sikte på min långa och oändligt luftiga plats längst bak i bussen. Plötsligt sitter jag instuvad längst in mot fönstret med ett gäng bullriga musikanter som sällskap. ”Där tog lugnet slut” konstaterade en av slagverkarna nöjt. För vad himla trevligt det är att få lyssna på skrönor från världsturnén på åttiotalet. Eller om hur viktigt det är att man äter ett enormt stycke kött som heter schweinshaxe när man är i Tyskland. Eller hur det går när man försöker grilla en vattenmelon och andra livsviktiga saker.
När jag åt frukost i morse fick jag höra hur det gick med det där köttstycket – schweinshaxe. Nöjda konstaterade gänget att de lärt sig att hantera det på rätt sätt med åren. Ingen av dem hamnade i det totala paltkoma som tydligen kan uppenbara sig om man trycker i sig allt kött och dessutom knödel och surkål.
Allt verkar alltså vara helt i sin ordning inför kvällens konsert.
/ Anna Löfgren
