Omtumlad efter en lång och händelserik dag har jag nu parkerat för natten på hotellrummet i Amsterdam. Utanför fönstret är det svart. Fullmånen lyser ikapp med de varma ljuset från upptända fönster. Glittrande rinner kanalen förbi hotellet sju våningar ner.
För drygt två timmar sedan stod jag mitt i publikhavet i anrika Concertgebouw och njöt av orkesterns och publikens glädje. Stående ovationer både på parkett och balkong. Adrenalinstinna musiker kunde konstatera att de hade gett allt till sin publik och fått lika mycket tillbaka.
Först på programmet stod beställningsverket Tour de force, ett energifyllt öppningsverk av Rolf Martinsson som ofta beskrivs som ett enda långt crescendo i dynamik, tempoökningar och dramatik. Slagverkets plötsliga insatser kickstartar stycket och hornens trevande signaler ljuder som varningar pådrivna av kontrabasarnas suggestiva rytmik. Bit för bit stegrar sig stycket och övermannar såväl publik som musiker tills det plötsligt, utan förvarning, bara slutar och lämnar oss i ovisshet.
Strax därefter gör violinisten Vilde Frang entré. Som ett sagoväsen förtrollar hon med sin intensitet och uttrycksfullhet i Bruchs första violinkonsert. Hur är det möjligt att få ut allt hon ger ur ett stycke trä? Obegripligt. Hon liksom andas musiken, är instrumentet och tonerna. Mellan sina insatser söker hon ibland med blicken runt i orkestern, följer musikens väg genom sektionerna. Tittar på publiken. Ibland ser hon helt frånvarande ut. Man undrar vad som rör sig i huvudet på detta stjärnskott som inte passerat trettio år och tagit världen med storm med sin underbara musikalitet.
På resan hit till Amsterdam pratades det en del om den berömda akustiken i Concertgebouw, som ju är en av världens bästa konserthus. Trots detta är det tydligen inte helt lätt för musikerna att höra varandra på podiet. Första gången orkestern gästade huset utbröt fullkomlig kalabalik under repetitionen eftersom ljudet studsade runt i rummet. Visa av den erfarenheten och flera senare gästspel i Concertgebouw så ägnades större delen av repetitionen innan kvällens konsert till att hitta rätt ljudbalans i orkestern.
Att finkalibreringen blev perfekt råder det ingen tvekan om. Det märktes inte minst när orkestern dundrade iväg Tjajkovskijs fjärde symfoni tillsammans med Nikolaj Znaider. Som en enda stor homogen kropp flödade musiken i rummet – en grymt samspelt orkester gav det absolut bästa med en musikalisk uppriktighet och innerlighet som kändes hela vägen in själ och hjärta. Både tekniskt fulländat och känslomässigt vibrerande. Vad mer kan man önska?
Så min huvudkudde denna kväll är en solklar övertygelse. Vadå sträva efter att vara en av de tio bästa orkestrarna? Ikväll bevisade gänget att det är världens bästa orkester. Så det så.
Gonatt.
/ Anna Löfgren
(Just ja. Fick höra att Jenny Ryderbergs kontrabas jobbat i Concertgebouw i 55 år, innan den flyttade till Sverige och Symfonikerna. Det tänker man liksom inte på – att instrumenten lever sina alldeles egna liv.)
