Hissar spelar en alldeles särskild roll på turnéer. På sätt och vis kan man säga att hissarna kan få hela orkestern på fall om det vill sig illa.
Tänk dig hundra musiker utspridda på sju hotellvåningar som ska passa en buss som avgår exakt klockan tio. Ju närmare klockslaget man närmar sig desto mer frenetiskt trycks det på alla knappar i de tre hissarna på alla våningar. Knakande jobbar hissmaskineriet för högtryck med att leverera väskor, instrument och människor till bottenplan. En del morgonpigga med ros på kind, andra mer återhållsamma med ögon små som knappnålar.
Med en aningens för kort marginal släntrar jag och en musiker in i lobbyn efter att ha tagit en morgonpromenad längs kanalerna i det varmdisigt nyvakna Amsterdam. Vi har fyra minuters marginal innan bussarna ska gå och säger övertygande till varandra ”nu hinner vi precis hämta våra väskor” när vi glatt trycker på hit-knappen på den närmsta hissen. Men kommer det nån hiss? Nej. Vi trycker igen, fortfarande fast övertygade om att vi har en ocean av tid på oss. Hela tre minuter. Var är hissen?
Lite lätt stressade ger vi upp och småspringer till hiss nummer två och trycker på knappen. Nu så. Men nej. En annan musiker bökar sig ner för hotellets inglasade brandtrappa med sina väskor och ger oss rådet att strunta i hissarna, innan han hastar iväg mot lobbyn och de väntande bussarna. Men det är bara det att man tydligen inte kan komma åt trapporna om man kommer nerifrån. Handtaget går bara att öppna från trappans insida. Detta inser vi när dörren redan slagit igen. En och en halv minut kvar, och jag börjar känna mig lite lätt svettig.
På andra sidan frukostrummet finns hiss nummer tre som så klart inte heller har tänkt skicka upp oss till våra hotellrum trots att vi trycker och trycker. Vi vänder tillbaka för att leta efter nån som kan hjälpa oss. Just då passar hissen på att anlända, öppna dörrarna och släppa ut en hel hop av lyckliga människor med resväskor i händerna, men innan vi hinner fram har dörrarna stängts och hissen åkt upp igen.
En kvinna i restaurangen har följt våra vimsiga försök att ta oss in i hissarna och när vi vänder oss om för att försöka komma på någon revolutionerande lösning – luftballong kanske – säger hon lugnt: ”Wait. It will come”. Och så klart gjorde den det.
Med trettio sekunder tillgodo gled jag ner på sätet i buss nummer tre med resväskan i tryggt förvar i lastutrymmet. Precis som planerat.
Om drygt fem timmar anländer vi till Wiesbaden. Hoppas att mitt promenadsällskap också är med.
/ Anna Löfgren
