Plats: backstage i Musiikkitalo, ”Musikens hus”, i Helsingfors. Tid: 40 min före konserten söndag den 2 juni kl 15. Ämne: videointervju med Andrés Orozco-Estrada.
Ljudprovet är precis över och en något trött och blek Andrés Orozco-Estrade linkar in från konsertsalen tätt efter solisten Lisa Batiashvili. De småpratar lite lågmält, om kommande evenemang, och Orozco-Estrada berättar att han ska göra ett för honom nytt verk av färgstarke H K Gruber (som gästat och dirigerat Göteborgs Symfoniker) i Hamburg om någon vecka. Han nickar artigt mot solisten och vinkar in mig och Måns Pär Fogelberg i sitt lilla skrymsle. ”So where should we do it?” frågar dirigenten och Måns Pär Fogelberg svarar ”Here”. Så blixtrar det till i Orozco-Estradas ögon och han utbrister: ”There’s another room next door”, och han öppnar dörren och släpper in oss i ett fint och rymligt rum med skinnsoffor, flygel och eleganta möbler. Perfekt!
Måns Pär riggar sin videokamera och kollar bakgrund och ljud. Jag är i den tacksamma situationen att jag bara behöver lyssna medan vår GSOPlay-producent filmar och sköter frågandet. Det har varit ett jobbigt dygn för dirigenten som alltsedan flyget från Stockholm känt av en allt mer besvärande förkylning. Bordet i dirigentrummet innehåller inte bara partitur och taktpinnar i ett fint fodral med ägarens namn graverat på en patinerad mässingsskylt, utan också en rad medikamenter som ska dämpa och lindra förkylningen. Hörseln på höger öra är näst intill obefintlig, vilket han skämtat med musikerna om på repetitionen han just avslutat (bilden ovan).
Han tar på sig kavajen, slår sig ner i soffan och säger vänligt: ”Let’s start”. Andrés Orozco-Estrada är generös och talför, han berättar gärna om sin syn på musiken och sitt arbete. Han blev inkallad på kort varsel men har jobbat effektivt och inspirerat. Det står helt klart att dirigent och orkester fattat tycke för varandra.
– Jag hoppades att orkestern skulle vara öppen för mina idéer, och det hände i samma ögonblick jag slagit in den första takten. Jag kände redan då att de ville att konserten skulle bli en framgång, de var på min sida så att säga, och då finns alla förutsättningar för ett givande och roligt samarbete.
Tre konserter senare har han bildat sig en uppfattning om Göteborgs Symfoniker.
– Det är rent tekniskt sett en väldigt bra orkester och deras sätt att musicera är väldigt känsloladdat, vilket är fantastiskt. Varje dirigent uppskattar verkligen att få en emotionell respons från instrumenten. Samtidigt är orkestern följsam. Vi har gjort tre konserter och jag minns precis hur jag dirigerat och hur orkestern svarat, och vid varje konsert har vi gjort olika saker som vi inte repeterat. Orkestern reaktionsförmåga är snabb och spontan, vilket är både häpnadsväckande och storartat. Jag tror att i stort sett varje musiker i orkestern älskar att spela, vilket borde vara en självklarhet, men så är det inte i alla orkestrar. De har helt enkelt kul på jobbet vilket gör stor skillnad när man som dirigent står på podiet och ger allt. Man ger och får tillbaka i en ständigt stigande spiral, och den känslan är fantastisk.
Dirigenten gestikulerar och ler, uppenbart nöjd med samarbetet. Måns Pär Fogelberg ställer ytterligare några frågor och sedan är vi klara. Dirigenten skakar hand med oss och ber oss hälsa orkestern hur mycket han uppskattat samarbetet. Sedan lämnar vi honom i fred de sista 10-15 minuterna före konserten. Det är nu han förbereder sig mentalt, och att det inte märktes ett spår av trötthet och förkylning under konserten har ni förmodligen redan hunnit läsa om nedan. Andrés Orozco-Estrada är ett proffs, den saken är klar.
Videointervjun kommer att ingå i en kort dokumentär om konserterna i Göteborg, Stockholm och Helsingfors som beräknas vara klar om någon vecka. Håll utkik på www.gsoplay.se!