Berömt är mötet mellan Sibelius och Dvorak i slutet av 1890-talet. Sibelius genomgick en musikalisk identitetskris och sökte upp det centraleuropeiska musiklivets patriark i Wien för råd. Det var ett vänligt möte två yrkesmän emellan och efteråt gick Sibelius stärkt ur mötet: nationalromantiken var inget för honom, han måste följa sina egna vägar. Till gagn för musikutvecklingen, Sibelius, Dvorak – och Finland. De älskar sin Sibelius ( precis som Göteborgs Symfoniker) och kan samtidigt ta till sig Dvorak utan förbehåll. Det visade Helsingforspubliken i går när man efter de sista ackorden i Dvoraks nionde symfoni, ”från Nya världen”, släppte loss känslorna och jublade efter Göteborgs Symfonikers inspirerade framförande. Bredvid oss satt en elegant och behärskad dam i pepitarutig dräkt, uppenbarligen en tillbakadragen musikälskare, men hon var den första att ropa ”bravo!” när ovationerna bröt ut.
Det klingade fantastiskt fint i Musikens hus, ”Musiikkitalo”, det ganska nya musikcentret vars akustik utformats av Yasuhisa Toyota som också ansvarat för Disney Hall i Los Angeles, DRs konserthus i Köpenhamn och kommande Elbefilharmonin i Hamburg. Alla detaljer kom fram rent och naturligt i Prokofjevs första violinkonsert, ett fantastiskt framförande av Lisa Batiashvili och orkestern som än en gång resulterade i extranumret av Sjostakovitj, och kulminationerna i Dvoraks hetsiga New York-musik blommade ut fritt och oansträngt. Den finska publiken stampade obevekligt fram Brahms Ungersk rapsodi nr 1 som extranummer och de wienska dragningarna var djärvare än någonsin.
Detta var tredje gången Göteborgs Symfoniker besökte Helsingfors (1990 gästspelade orkestern med Neeme Järvi och 2007 med Vladimir Jurowski), och jag slår vad om att vi är många som redan ser fram emot nästa besök.
