Gårdagens konsert i Malmö: Stående ovationer, en lycklig publik och en lycklig orkester. Nu färdas nöjda musiker genom ett gråblött landskap på väg hem till Göteborg igen. Men vad var det egentligen som hände igår? På riktigt alltså.
Jag tänkte faktiskt kosta på mig att vara både pretentiös och helflummig när jag nu ger mig in på att filosofera kring min musikalisk upplevelse från gårdagen.
Det är svårt att beskriva vad som händer i kroppen, i själen och i huvudet när man blir berörd av musik. Man kan ju så klart berätta om hur skickliga musikerna, dirigenten och solisten var. Men det där andra. Det där som berörde. Vad var det? Vad var det tonerna och musikerna berättade? Vilka världar öppnade musiken inom dig? Så klart kan det kort och gott vara så enkelt att man blir glad av en viss musik. Man får energi med sig hem och in i vardagen. Men ibland är det ju komplexare känslor som väcks till liv, som under gårdagens konsert till exempel.
Kvällen började med Arvo Pärts ”Cantus in memoriam Benjamin Britten”. Kärleksfullt, suggestivt och sorgligt vaggade musikerna mig i ett meditativt landskap med löfte om nåt stort, obegripligt och ofrånkomligt. Deras allvarliga ansikten när stråkarna rörde sig över strängarna. Fingrarna som löpte över instrumenten. Intensiteten och seriositeten i tonerna, tolkade både personligt av varje enskild musiker men också tolkade och berättade gemensamt med alla andra i orkestern.
Näst på programmet: Thomas Adès violinkonsert ”Concentric Paths”. En sprudlande glad och energifylld Leila Josefowicz (solist) gjorde entré från vänster med fiolen i handen. Efter att ha hälsat på publik, orkester och dirigent sätter hon instrumentet till hakan. En lätt nick på huvudet markerar – nu kör vi! I samma stund kastas jag hjälplöst ut i ett annat universum. Dystopiskt, intensivt beklagande, oroligt jagar klangerna runt i orkestern. Mer melodiska och harmoniska sekvenser ger mig vila, men i det stora hela har jag oro och skräck i magen.
Efter paus var det dags för Beethovens symfoni nr 3 ”Eroican”. Pang! så var orkestern i full gång. Dramatiskt, taktfast och melodiskt. Allt är solklart. Inga tveksamheter. Hjältemodet lyser starkt och tydligt och jag börjar fundera över vår nutid och Beethovens nutid. Var maktstrukturerna och omvärlden enklare i början av 1800-talet? Var människans tillvaro mindre komplex? Tittar man på vår nutid genom Pärts och Adès musikstycken (skrivna 1977 och 2005) är det ingen enkel värld de gestaltar.
Det är modigt och viktigt att vara allvarlig i vår samtid. Att våga ta de stora greppen och påminna oss alla om något ursprungligt och djupt mänskligt i oss alla. Något vi alla delar men sällan pratar om. Det är därför konsten finns.
Nä nu får det vara slut på filosoferandet. 10 mil kvar till götet – en liten tupplur vore inte fel. En sista sak bara. Jag är nyfiken på din musikaliska upplevelse. Den är säkerligen en helt annan än min.
/ Anna Löfgren
