Men inte för Göteborgs Symfoniker eller Gustavo Dudamel! Kvällens konsert hade knappast något strejk- eller maskningsaktigt över sig, det spelades snarare som om det gällde livet! Vi befinner oss mitt i turnerandet, konsert nummer tre av fem på den iberiska halvön har just avslutats i Oviedo, huvudstad i Asturien. En något hostigare och otåligare publik än vid förra konserten tyckte jag mig notera. Dudamels heliga sekunder efter att sista tonen klingat ut skapar ju en magisk samhörighet i hela salen när de får verka ut, men ikväll bröts de av snabba bravorop. Men det vore kanske väl förnumstigt att tycka illa vara när responsen är så omedelbar och positiv! Magi uppstod i alla fall mitt i Haydn, i den andra satsen låter vår dirigent nästan helt och hållet bli att dirigera långa partier, orkestern styr i stort sig själv med en intensiv lyssning som känns långt bak i salen. Musikanteri på högsta nivå där örat styr i stället för ögat. Det finns ju en rad exempel på blinda musiker men inte så många döva…
Associationen går naturligtvis snabbt till Beethoven som ju trots sin tilltagande dövhet kunde komponera, men det gjorde han ju ensam och med ett väl tränat inre öra som kunde omsätta tankarna i noter, tack för det Ludwig! En annan tonsättare har vi faktiskt med oss på turnén, på bilden ses Thomas Hulenvik, göteborgstonsättare med många intressanta verk på sin lista. Han jobbar också som podietekniker hos Göteborgs Symfoniker och ikväll fick podieteknikerna tillsammans med musiker jobba litet mer än vanligt på grund av strejken. I vanliga fall finns lokal personal på plats som är behjälpliga med lossning och lastning, så icke i kväll. Men när detta skrivs är instrumenten redan på väg till Murcia i sydväst där nästa konsert spelas. Mer om det i morgon, god natt från Urban Ward!