Gårdagens konsert spelades i La Coruña, eller i A Coruña, välj själv språk. Ni har två att gissa på, det ena är spanska och det andra galiciska. Spanien är ju ett land med många provinser och dito språk, baskiska och katalanska är ju goda exempel som tidigare var undertryckta men som blommat upp efter Franco-tiden. Men det råder inga som helst tvivel om att man sluter upp bakom vår spanskspråkige chefdirigent Gustavo Dudamel och betraktar honom som en del av sin kultur. Det är min tolkning efter gårdagens konsert med ovationer där publiken skanderade ”Dudamel, Dudamel!” efter Also sprach Zarathustra. Mottagandet är enormt och ovationsartat och man märker faktiskt en skillnad från Lissabon där en stående publik hyllade orkester och dirigent med långa applåder i en något ”artigare” stil.
Våra två första konsertmästare delar på programmet, före paus leder Per Enoksson orkestern i Richard Strauss Don Juan och Haydns symfoni nr 103 och efter paus byter de plats och Sara Trobäck Hesselink tar över förstastolen i samme Strauss Also sprach Zarathustra och i extranumret, Mascagnis Intermezzo från Cavalleria Rusticana. Flera av verken innehåller solistiska inslag och på bilden ser vi Sara som tar emot välförtjänta hyllningar (och med en blomma från Dudamels bukett).
1 751 personer hade köpt biljett till gårdagens konsert (= helt fullsatt) och utanför försöker de som blivit utan bjuda över varandra för att komma åt en biljett. Vår praktikant Linnéa blev erbjuden pengar i Lissabon av en äldre dam som besviket fick konstatera att den inte var till salu! De som hade biljett bjöds en konsert med en rivstartande dirigent i första Strauss-stycket. Inledningen är faktiskt som att trycka gasen i botten på en bil med okänt antal hästkrafter och försöka hålla rak kurs. Det lyckas varje gång hittills! I Haydn-symfonins tredje sats, menuetten, gick tankarna faktiskt till en annan Strauss då den blev så dansant svängig att den kunde platsat i ett traditionellt Wiener-program med valser signerade Johann. Härligt!
Nu ut i solen i Oviedo, vi kom ju faktiskt hit i natt trots generalstrejk som började vid midnatt. En viss lättnad kunde kännas i planet när vi lyfte igår, sex minuter i tolv. Svårt att sia om, men risken kändes överhängande att vi inte kommit upp i luften om det blivit senare än så. Efter en kort flight landade vi och bussarna tog oss till hotellet, trots strejk. Alla verkar inte vara involverade, men tågen som vi ser från hotellet står stilla. Men Göteborgs Symfoniker strejkar inte, så ikväll blir det konsert igen!
Urban Ward 29 mars