Så har den första konserten på denna resa klarats av, och det gick som förväntat mycket bra. Stående ovationer och extranummer, man börjar bli van. Får se upp så man inte blir blasé, men risken känns trots allt minimal när det gäller musik framförd av nästan hundra personer taggade till tusen. Programmet består ju av Strauss & Haydn före paus och sedan Strauss igen, en vid ett första ögonkast litet märklig kombination. Men det intressanta är hur Haydn-symfonin faktiskt tar rejält med plats mitt i det enorma tonflödet signerat Richard Strauss. Personligen blev kvällens höjdpunkt det ytterst delikata Haydn-spelet, känsligt och transparent med precision och spelglädje som kännetecken. Och Strauss en härlig efterrätt!
Konsertsalen i Lissabon bjöd på mer än musik, se hur det grönskar bakom podiet. Ett enormt fönster ut mot en illuminerad trädgård där fåglar och fladdermöss flaxade förbi ibland. Det störde aldrig men blev en extra krydda framförallt i Zarathustra då två gräsänder passade på att ta en runda bakom orkestern. De valde dessutom ett passande avsnitt med mycket snabba passager i stråkarna som avslutades med två kvittrande flöjter. Nu kvittrar ju knappast änder, men några snattrande avsnitt har som väl är inte Strauss skrivit in i sin monumentala tondikt!
Urban Ward 2012-03-28