Det blev en känslostormande kväll på Oslos konserthus. Att försöka samla ihop alla intryck efter gårdagkvällen blir inte helt enkelt.
Efter att Oslofilharmonikernas Odd S Gullberg hälsat alla välkomna till Oslo klev Maestro Dudamel upp på podiet för en timmes genomgång av olika fragment i de olika verken på turnérepertoaren. Jag satt på körläktaren och förundrades över hur Gustavo beskriver musiken i metaforer. Han försöker med olika liknelser och kroppsuttryck få musikerna att förstå vad han vill att de ska skaka fram ur instrumenten och ur sina egna väsen. Han gestikulerar, hojtar, skrattar och grymtar. Och han kräver fullkomlig närvaro och fokus på uppgiften (så klart!). Under repetitionen av Tjajkovskijs Pathetiqe sa han ”You have to focus! Imagine you are driving a car in 240. You can’t drink coffee and turn the buttons on the radio. You have to focus. You can only move your eyes, because if you turn your head you will crasch” och när de spelat några strofer utropade han “Don’t drink coffee!” som en liten påminnelse.
Och det var sannerligen ingen som ”drack kaffe” under konserten senare! Det var fokus hela vägen.
Efter inledningen med Karin Rehnqvists karamell Tiger Touch och de efterföljande rungande applåderna hon fick när Gustavo vinkade upp henne på scenen, var det dags för Mozarts Klarinettkonsert. Jag satt perfekt på andra raden på parkett och hade bästa förutsättningen att se och höra Martin Fröst bemästra sin långa bassettklarinett på ett makalöst sätt. Vilka toner och vilket ljud! (Jag kunde inte låta bli att undra hur det skulle vara att höra Malena Ernman sjunga klarinettsolot i Mozarts klarinettkonsert, för hennes röst låter nästan exakt som bassettklarinetten!) Jag satt så nära scenkanten att jag kunde höra klaffarna på instrumentet klappra som hjärtslag i solopartierna. Fascinerande. Det blev stående ovationer till Martin Fröst och ett extranummer.
Efter paus stod Tjajkovskijs Symfoni nr 6 på tur. Pathétique – med passion, känslor och lidande som det står beskrivet i programmet. Och det blev vad som utlovades. Symfonikerna spelade precis så. Det är mycket känslor som ska förmedlas men det är ett krävande verk fysiskt också. Jan Alm i basstämman beskrev senare på kvällen första satsen som ett 400 meters lopp. ”Precis när man tagit sig till mållinjen får man veta att man ska springa en kilometer.”
Efter symfonin krävde publiken förstås ett extranummer, och det fick de. Det var dock en märkbart tagen Gustavo som på podiet vänder sig om mot publiken och kungör att det inte är någon enkel uppgift att spela ett extranummer efter en sådan urladdning som i Tjajkovskijs ”Pathétique och dess känslosamma slut. Han presenterade extranumret ur Puccinis Manon Lescaut med orden ”We would like to dedicate this piece with peace, love and hope to the soul of this wonderful country.” Och med de orden grep han tag i Oslos hjärta som fått blöda så efter Anders Breiviks vansinnesdåd för inte länge sedan. Det blev knäpptyst i salongen när tonerna vandrade ut i salongen för sista gången den här kvällen.
Efter konserten fick jag också veta att volinisten Tibor Fülep avlidit i veckan. En sorgligt besked som nått några i orkestern under eftermiddagen. Tibor Fülep kom från Ungern och har verkat som professor i violin i Göteborg. Han var känd för sin fiolskola och han har betytt mycket för fiolundervisningen i Sverige på alla nivåer. Flera av medlemmarna i Göteborgs Symfoniker har studerat för honom. Han blev 88 år. Ja, det var mycket känslor i omlopp under kvällen…
Nu är det lördag förmiddag och om ett par timmar flyger vi över norska berg, fjordar och hav mot Island. Nästa rapport från mig får ni från Reykjavik. Tack Oslo!
Gustavo Dudamel och Karin Rehnqvist efter Tiger Touch
Martin Fröst med bassettklarinett och blommor.
Publiken på körläktaren jublade när Gustavo vände orkestern mot dem i applådtacken. Bravo Gustavo!