Vad var det som hände – dagen bara försvann!
Ändå har så mycket hänt.
Ja, tåget anlände till slut och medan orkestern rusade mot konserthuset för ett snabbt akustikprov innan lunch rusade jag in på Åhléns för att köpa svarta strumpbyxor åt en vän i orkestern (- som i stressen blev två storlekar för små!). Väl på Konserthuset irrade jag mig in i artistfoajén, kastade av mig ytterkläder och väska för att inandas lite av stämningen i salen under akustikprovet. Tog lite bilder (se förra inlägget) och rusade sedan vidare till Aulinsalen där lunchen stått på värmning i 2,5 timmar. Gott ändå!
Mätta och belåtna hade vi sedan en halv timma på oss att smälta maten innan konserten drog igång 15.30.
Jag som besökte Stockholms konserthus för första gången hade spetsat in mig på att få sitta på körläktaren men blev inte helt besviken när jag istället blev visad till hovlogen! Bästa stolarna i hela salongen och lagom privat bakom röda sammetsgardiner mitt för podiet! Man ska inte klaga.
Konserthusets VD, Stefan Forsberg, inledde med att berätta hur han satt morgonkaffet i halsen när vår VD, Helena Wessman, ringt honom på morgonen och kvidit ”Vi sitter fast i Herrljunga och vet inte när vi kommer fram…” Han passade samtidigt på att uppmana publiken att tacka symfonikerna med rungande applåder – men att ”det måste klaras av snabbt för tåget tillbaka går klockan 18.10”. (Den kommentaren fick han applåder för!)
Andlös tystnad. Andlös väntan. Gustavo Dudamel intog podiet.
Weberns Passacaglia inledde konserten följd av Alban Bergs Sju tidiga sånger med Geraldine McGreevy. En lite lågmäld, vemodigt vacker och känslosam upptakt innan paus – vilken röst, vilken dramatik!
De hade kortat in på pausen (tack vare den fastfrusna Herrljungaväxeln) och Eldfågeln stod startklar i kulisserna när vi åter tog plats i vår loge.
I cirka 45 minuter fick vi njuta av detta vidunder till balettmusik. Någon sa till mig tidigare i veckan att den konserten blir nog rolig att titta på (som om inte alla Dudamelkonserter är det!) men nu förstod jag vad som menades med det uttalandet. Det var som om instrumenten dansade på scenen. Det hände saker överallt; harpa, oboe, triangel och fiolers tåspetsar. Cello, bastuba, fagott och horn… tonerna virvlade fram. Graciöst och visuellt. Och i mitten dansade Eldfågeln själv. Subtilt och bombastiskt, subtilt och bombastiskt… och final!!!
Det är svårt att beskriva musik. Men vi som satt i konsertsalen upplevde något utöver det vanliga och orkestern fick betalt. Stående och generösa ovationer (och vid det här laget hade publiken glömt Stefan Forsbergs uppmaning…). Det blev ett extranummer också!
Konserten var slut 50 minuter innan tåget skulle gå. Vi kastade oss in i omklädningsrummen, bytte om, rusade ut i artistfoajén för ett hastigt farväl av Gustavo (som åker hem till Caracas i morgon) högg vår matkasse som delades ut i porten på vägen ut och hastade tillbaka till stationen.
Hej då Gustavo
Nu hoppas vi att SJ håller vad de lovar… igen!
SJ utlovar punktlighet...
Snart i Göteborg. Vi ses!
/Magdalena