Visst är det lyxigt att glida på turné i södra Europa eller var orkestern nu varit genom åren. Särskilt för en sån som mig som inte stånkat mig igenom 10 års studier, provspelningar och lever i daglig press över att leverera felfritt. Jag ”glider ju bara med” och dokumenterar.
Men för majoriteten som reser innebär det, precis som vid konserter hemma, att minsta lilla felspel skulle höras något så obarmhärtigt tydligt, och dessutom klinga kvar i taket några sekunder. Skillnaden vid en turné är att alla sover på ovana kuddar, tillbringar timmar sittande i bussar och flyg, ibland knappt hinner äta och sen ska både soundchecka och spela inför glada kritiker som längtar efter att få höra den där oerhört hyllade orkestern från Nordeuropa som bland annat lyckats kapa Dudamel.
Men förutom de små bagatellerna så är turnén en lyx.
Idag satt jag och kaffespråkade med några musiker och mardrömmar kom på tal. Alla drömmer vi mardrömmar ibland, men det var spännande att få höra hur musikers ser ut.
Påfallande frekvent var drömmen att kliva ut på scenen och se att fel instrument stod där på podiet och väntade framför publiken.
På andra plats kom varianter av att inte hitta scenen utan irra runt i garage och kulvertar medan man hör hur konserten börjar någonstans nära.
På tredje plats landade olika generande lägen av ”fel” respektive ”inga” kläder på sig när strålkastarna slås på.
Jag tänker inte försöka analysera. På turné dröms fler mardrömmar än vanligt förstod jag.
Men förutom detta är turnélivet lite lyxigt. Vackra konserthus, lycklig publik och bekräftande applåder samt ibland en stund över för vackra platser.
Och om det inte råkat vara marmormässa i Verona dessa dagar hade hotellet också kunnat vara trevligt. Men för denna gång så får undertecknads hotellrumsutsikt med tillhörande motorvägsbrus illustrera rubrikens båda sidor. Men visst anar man alperna där på avstånd. Man får bara höja blicken en aning så ser man det vackra.
/
Måns Pär Fogelberg
