Tack för i kväll! I Strauss-sångerna applåderades mellan satserna av ett gäng entusiaster – de gillade förstås det de hörde och hade kanske inte blivit tuktade i den hårda symfoniska etiketten än. Vad händer? Jo här hyssjas det ljudligt och förmanande med en gång. Menande blickar och suckar ska tydligt tillrättavisa de kulturella barbarerna! Hemma är vi mer försynta, det brukar bli ett mail till oss på marknadsavdelningen om att vi måste ta itu med oskicket! Att själv ta tag i det man uppenbart blir störd av är ju för jobbigt kantänkas. Visst, jag kan speciellt ur ett musikerperspektiv förstå att det stör koncentrationen och att helheten i ett verk kan gå förlorad, men då ska vi i stället ta vara på vår nya publiks entusiasm och låta den smitta av sig på oss andra och på ett respektfullt sätt inviga våra nya vänner i hur det brukar gå till. Jag tror inte det är så kul att känna hur omgivningens förakt trycker till dig när du bara ville visa hur bra det är! Men efter sångerna blev det många inropningar för solisten – Brava! Bravissima! I sista satsen i Mahlersymfonin är Solveig Kringlebotn tillbaka – ovationer för henne, Zacharias och Nordens bästa orkester! Urban Ward
