Simón Bolívar Youth Orchestra & Gustavo Dudamel
Beethoven Symfoni nr 5
Tjajkovskij Symfoni nr 4
V a r D u d ä r ?
Hoppas Du kan svara ”ja!”. Kan Du inte det..hmmm, jag vill ju inte vara ”sån´”, men Du missade något e x c e p t i o n e l l t. Tjajkovskijs fyra var vacker, även om jag tycker Beethovens femma var ännu vackrare, extrastyckena som vi fick åtnjuta, efter neeeeeeeeeeeeeeeeever ending applåder, var fantastiska (Synonymer.se borde till ordet ”liv” lägga till synonymen ”Mambo”)
…MEN det absolut fantastiskt finaste av det mest kopiöst vackra var den magiska stämningen! De klassiska tonerna -tillsammans med magins toner, tillsammans med orkesterns något blygt leende medlemmar, tillsammans med Gustavo Dudamels oemotståndliga karisma, tillsammans med publikens djupa och genuina uppskattning, var inte Stora salen bara tredimensionell, utan Stora salen växte till något mer än en sal och rymde både en fjärde och en femte dimension.
…så när jag står där, mitt i en ocean av applåder, tänker jag som så; om det nu skulle vara så att projektet El Sistema endast räddat en av dessa ungdomar från ett liv i droger och misär så måste väl det ändå vara värt varenda spenderad bolivar? För lycka och välmående är vad livet handlar om vare sig det gäller mig eller Dig ..och livet kan inte mätas i pengar. Men visst! Lika lite som livet är pengar, lika mycket är livet beroende av pengar. Det går inte att trolla med knäna och projekt som El Sistema kommer dö utan bolivares och kronor. Men också viktigt att komma ihåg, tycker jag, är att projekt som El Sistema inte bara kan leva på pengar, projekt som El Sistema kommer, i längden, dö om inte ett vardagligt engagemang kan hållas vid liv.
De företag som kan sponsra medmänskliga projekt med stora summor pengar är ovärderliga. Dock, när det gäller sponsring från gemene man tror jag att intresse och engagemang måste gå hand i hand med givandet av pengar för att optimalt önskat projektresultat skall nås. Att skänka pengar en gång om året, för att under övrig tid avsäga sig intresse och ansvar i gällande fråga skapar inte den förändring i attityd som behövs…om förändringen vi vill se är gemenskap, är det gemenskap vi måste sträva efter..pengar skapar materiella förutsättningar, men själva gemenskapen sitter varken i bolivaren eller i kronan, den sitter i mig och Dig och vårt engagemang. Bara för att SBYO-festivalen är över, låt inte engagemanget för sociala och kulturella projekt vara över.
Tjajkovskij har visst sagt ”Lyckan finns – var glad i andras glädje!”. Och jag håller till fullo med Tjajkovskij, men jag skulle även vilja önska Dig all lycka i egen glädje!
Karin Knutson
p.s.
Kära alla ni som läst någon eller några av mina SBYO-rader! Jag kan inte med ord beskriva hur underbart roligt jag har haft dessa SBYO-dagar, hur fantastiskt härligt det har varit att få skriva, att få lyssna, att få tänka, att få tycka. Tack alla ni, Tack GSO!
…så allra sist..en rad om mig. Jag heter Karin Knutson, men jag spelar inte cello och jag är inte en del av orkestern (som min namne i GSO). Det hade varit härligt att kunna spela cello och vara en del av orkestern…men nu har jag ändå den fina turen att jag kan lyssna på cello, och på så sätt ta del av orkestern…det är inte fy skam det heller!
Nu, istället för att orda så mycket mer, tänkte jag låta några foton tala. Dock, för att inte skapa falska bilder -mormor är död (men lever någon annanstans), egna barn har jag inga, men Gudbarn har jag två.
Sköt om er väl och mycket!
Karin
(….NU! ska jag gå in på Facebook och läsa de bloggkommentarer som finns. Hägrar där frågor eller arga funderingar lovar jag att svara och bemöta dessa!)
