…jag är lite sen till dagens öppna repetitioner med SBYO. Under ett kort ögonblick, som känns som en evighet, uttalas det mycket vänligt men bestämt, att jag nog inte kan få komma in i Stora salen förrän i repetitionspausen. Jag vet inte hur jag såg ut, eller jo…jag måste nog ha sett ut precis så som jag kände mig; sorgsen! Och jag måste ha haft en blick som sa ”snälla-snälla-snälla…SNÄLLA!” för helt plötsligt satt jag ändå där i Stora salen, mitt i ett gudomligt hav av gröna, röda, gula och soliga toner.
Men ack, repetitionen var över i ett nafs. Oj oj oj, vad jag längtar till kvällens konsert!
Jag sträcker på bena, stärker mig med lite lunch för att sedan återvända till Konserthuset och dagens seminarie. Helena Wessmans, VD och konstnärlig chef för Göteborgs Symfoniker AB, anförande är titelerat ”Kort om El Sistema och nulägesrapport Sverige” -en härlig rekapitulation av dagarna som varit samt intressant statistik som talar för att det kulturella barn- och ungdomsläget i Sverige inte är nattsvart, utan i vissa avseenden redan idag har god potential.
Därefter får vi höra Monica Lindgren, forskare vid Göteborgs Universitet, tala kring ”Har barn och ungdomar någon kännedom om orkestermusik?” Mycket information och därmed, för den novisa, mycket att smälta. I en del av vad som sas saknar jag helt enkelt kunskap, och har därför svårt att greppa vissa koncept, svårt att tycka vare sig bu eller bä. Ändock, så mycket förstod jag, att en stor del av diskussionen kretsade kring hur populärmusiken tar en allt större del av barn och ungdomars musiktid i besittning vilket således ger den klassiska musiken ett allt mindre utrymme. Kring detta finns olika resonemang och skolor; förutfattade och delvis felaktiga meningar hos oss vuxna vilket ”osynligt” främjar populärmusiken; populärmusikens mer lättillgängliga beskaffenhet för att återfinnas och laddas ner från nätet…etc etc. Själv ställde jag frågan om det kan ha att göra med att, i jämförelse med den klassiska musiken, innehåller nästan all populärmusik ”text” och att det därmed är lättare att identifiera sig med, och ta till sig, populärmusik. Jag fick känslan av att Monica Lindgrens svar var ”nej”, och även en kommentar från åhörarna gav mig känslan av ett ”nej”. Hmmm, jag skulle här vilja ta chansen att med några korta rader utveckla min fråga (som mycket väl kan ha tett sig oklar) och mitt resonemang kring detta…för personligen tror jag inte att svaret är ”nej”.
Jag tror att det krävs ”träning” för att på ett tillfredställande sätt kunna ta till sig, och identifiera sig med, klassisk musik. Klassisk musik har ingen text, inga ord, som talar om för Dig hur Du ska känna Dig när Du hör musiken. Barn, men framför allt ungdomar, tror jag till stor utsträckning väljer stundens musik baserat på stundens humör. Är Du 14 år och rasande arg på allt och hela världen, tror jag att det är bra så mycket mer tillfredsställande att sätta på en populärmusikalisk låt där det finns en utstakad text som Du kan sjunga med i, en text som ber hela världen dra åt…ja, Du vet vart… Har Du inte fått chansen att träna Ditt öra för klassisk musik tror jag, att istället för att få utlopp för Dina känslor så kommer Du känna Dig vilsen mitt ibland de klassiska tonerna. Som rasande arg 14-åring har Du varken tid eller ork att känna Dig vilsen.
DOCK, får Du från tidig ålder, låt oss säga dagis, chansen att lära Dig tolka klassisk musik…chansen och tiden att utveckla och förstå vad klassisk musik innebär för Dig, för Din själ och för Dina känslor tror jag att vägen till valet av klassisk musik, trots hård konkurrens med populärmusiken, skulle vara relativt kort.
Önskar vi se en ökad lyssnartid av klassisk musik bland barn och ungdom tror jag att vi ska ägna lika mycket tid åt att introducera denna omåttligt vackra konstform bland dagens 2-åringar som bland de barn och ungdomar som idag är i skolåldern.
Ja, så tror jag… Men liksom frågan är troendet fritt, så skulle Du tro annorlunda så skulle vi nog kunna hitta en gemensam nämnare någonstans i musiken ändå!
Jag önskar jag kunde berätta mer om dagens seminarieinnehåll…men sanningen till ära, jag har inte varit där, jag har bloggat.
Sorligt nog, tycker jag, börjar SBYO-festivalen dra sig mot sitt slut…men än säger jag inte Hej då, utan bara Hej så länge!
Karin Knutson
p.s. Jag har på omvägar hört att det finns fina kommentarer till mitt bloggande på Facebook…jag har ännu inte varit där, ännu vandrar jag omkring i min lilla egna SBYO-bubbla…men jag lovar, att så snart SBYO-bloggen nått sitt slut ska jag gå in och lusläsa varendaste kommentar, såväl fin som ofin…jag är så nyfiken så jag kan spricka!