Så är jag då hemkommen från måndagkvällens konsert; SBYO och GSO med Gustavo Dudamel. Promenerade hem. Hade gråten i halsen under större delen av promenaden..och sanningen till ära, nog fällde jag även en tår här och där. En tår av abnorm upprymdhet, en tår av glädje, en tår blandad av rädsla och förtvivlad frustration… Rädsla och frustration över att sätta mig ner och skriva dessa bloggrader…för hur i hela världen ska jag kunna skriva om en konsert som så till den milda grad överstiger mitt förstånd, som så till den milda grad tillhör det absolut vackraste, färgrikaste och mest känslosamma jag har hört i hela mitt liv?
Helt enkelt saknas ord för att på ett rättvist sätt beskriva kvällen. Dels saknar jag den klassiska musikens vokabulär, dels saknar världen och det talade språket tonernas vokabulär.
Vad ska jag ta mig till?
…så slår det mig helt plötsligt (och jag erkänner gärna hur jag drar en lättnadens suck…hur jag åter kan andas!), att det kanske vore mer konstigt om jag, eller någon enda människa i världen, verkligen, på ett helt rättvist sätt, i ord skulle kunna återge kvällens makalösa toner. För kan det inte vara så, att Alfvén med verket ”Midsommarvaka”, Ginastera med ”Malambo” och Stravinsky med ”Våroffer” (för att nämna några av kvällens saligheter) varit finurliga nog att inse, att de med den musikaliska gåva och begåvning de besitter, genom musikens magi och dess oändliga toner kan nå var och en av oss, oavsett vår musikaliska skolning, modersmål eller ålder? Kort, tycker jag, man åter kan konstatera och konfirmera; musik förenar människor, läker sår och skapar hopp som ingen annan konstform!
För att ta mig, innan det är dags att stupa i säng, till en mark där ord räcker till så skulle jag gärna även vilja berätta för Dig hur Konserthuset var fullsatt (fullsatt!), hur varje enskild medlem av såväl GSO som SBYO lyser, samtidigt som Gustavo Dudamel förenar dem alla till en solid och makalös enhet, hur Gustavo själv är en del av musiken…det är nästan så jag börjar undra om ”dirigent” kanske rent av är ett instrument.
Om Gustavo Dudamel, och hans på snudd oöverträffliga musikaliska kompetens, går det att läsa i oändlighet, och jag skulle nog inte kunna berätta något fakta för Dig som Du inte redan vet, eller som Du inte kan få en mer korrekt beskrivning av på annat håll. Dock önskar jag ta tillfället i akt, att framhålla det jag tycker är det allra finaste med Gustavo -nämligen, den fantastiska ödmjukhet han, under aldrig tystnande stående ovationer, utstrålar gentemot musiken, orkestern och publiken…i ett sådant ögonblick kan jag inte hjälpa att undra, varför finns det krig i världen?
Sov gott!
Karin