Så var det dags, program nr 2 ska upp en sista gång innan turnén är över för den här gången. Jag hade en tid bokad med Dudamel före repetitionen för kreativt marknadsarbete och efter det mötet är han numera också en medlem av marknadsavdelningen hos Göteborgs Symfoniker AB. Välkommen in i det gänget, Gustavo!
Temat för kommunikationen är väl känt vid det här laget, en stol någonstans i en värld av upplevelser och känslor. Hela idén med att använda stolen som ett kommunikativt element startade med att vi behövde snyggare visitkort. Det ena ledde till det andra och till slut hade vi genomfört ett genomgripande varumärkesarbete under ledning av Tommy Östberg från SCP där den gemensamma nämnaren blev den stol där du, vår publik, får sin upplevelse. Vi har tre bilder kvar att göra inför nästa års program och nu är det alltså faktiskt Gustavo Dudamel som har lett idéarbetet med dessa bilder. Med spänning ser vi fram emot avtäckandet av hans bilder som sker den 12 mars i samband med konserten då. Många har kommenterat vårt sätt att arbeta eftersom det kraftigt avviker från det gängse sättet att berätta i bild om symfonisk musik (man i frack med pinne). Vi vill sätta publikens upplevelse i centrum, därav dessa resor med den gemensamma platsen för upplevelsen stolen i fokus.
Bakom varje bild finns en gemensamt framarbetad känsla, men den avslöjar vi inte för er, tolkningen är precis som lyssnandet något helt individuellt. Ingen kan tolka musik och bilder åt någon annan, du som lyssnare äger hela sanningen om upplevelsen av musik. Men att bli vägledd in i en ofta okänd värld är inte samma sak som att ta ifrån någon sin egen tolkning. Jag tänker speciellt på Esteban Benzecrys verk Rituales Amerindios som vid förra veckans konserter i Göteborg fick en introduktion på onsdagen som ledde till stående ovationer. Vid fredagens konsert var det en mer återhållsam känsla i salongen. Nu ska man komma ihåg att då var katastrofen på Haiti något som uppmärksammades i samband med konserten, det har helt säkert påverkat stämningen, men just ny musik vinner nog ändå alltid på att någon öppnar upp för den verbalt, även om konserten blir litet längre då. Här nere börjar konserterna först 20:30 och med extranummer från både pianist och orkester var den igår kväll inte slut förrän vid 23:15. Klimatet med heta dagar och varma nätter är naturligtvis en anledning för sena vanor, men jag har inte hört en enda kommentar om att det var för långt!
På väg till mötet med Gustavo ringde telefonen. Maria Andersson, violinist i orkestern ville berätta att hon satt och åt en sen lunch med Ronnie Hartley, kapellmästare på Liseberg i mer än 50 år! Ronnie tillbringar vintrarna med sin Anna på Gran Canaria, kolla den friska färgen i ansiktet på dem båda! Både Ronnie och Anna kom på konserten och hälsade på många i orkestern som spelat med honom (bl.a. undertecknad) på Liseberg. På bilden ser ni Maria Andersson, Anna och Ronnie Hartley, undertecknad samt Helena Frankmar, violinist i GSO men också med Ronnie på Liseberg.
Tillbaka till hotellet för dusch och sätta på kostymen, en promenad på 30-40 minuter längs stranden. Och se, vilka fina sandslott som dök upp på vägen tillbaka till konserthuset!
Inne i salongen var det som vid alla konserter fullpackat, inte en enda biljett fanns kvar, härligt! Litet längre fam i salongen hamnade Esteban Benzecry bredvid just Ronnie Hartley, ett på ett sätt lika osannolikt som naturligt möte mellan två musikaliska världar. Kul att ni båda finns som berikar vår värld med er musik!
Benzecrys verk inledde kvällen och vid min andra lyssning blev intrycket av ett verk som växer vid en andra lyssning, framförallt i de avslutande satserna. Som vid tidigare framföranden mycket uppskattat av publiken liksom Rachmaninovs 4:e pianokonsert med suveränen Andsnes vid tangenterna. Det svåraste svåra blir lekande lätt med honom vid pianot och Dudamel på pulten.
Extranummer, in och ut, in och ut och sedan paus. Sibelius 2:a blev för mig den här kvällen en mycket stark upplevelse. Förra gången skrev jag att det var som en flashback bakåt i mitt eget musikerliv. Under kvällens konsert försvann alla tankar bakåt i tiden, nu rensades det gamla ut och en ny av Dudamel totalt behärskad tolkning klev fram. Många gjorde fantastiska insatser men jag måste tillåta mig att speciellt framhålla samspelet mellan Paul Spjuth, trumpet, och Anders Jonhäll, flöjt, i andra satsen där trumpeten börjar och flöjten svarar. Blankt i ögonen, så vackert och känslofyllt var det!
Efter sedvanliga extranummer in i bussar och tillbaka till hotellet. Vid en restaurang på strandpromenaden stod en buffé med tapas framdukad ute i den varma natten. Musiker, turnéadministratörer, solist, VD, dirigent och tonsättare, alla var där!
Helena Wessman tackade för turnén, Esteban Bencrezy lyssnade, Gustavo hyllades med ”Ja må han leva”, han fyller 29 på tisdag, och alla tackade alla för en i alla avseenden lyckad turné!
Festivalens chef, Candelaria Rodríguez-Afonso bjöd in oss att återkomma så snart som möjligt vilket i praktiken betyder 2012-2013, jag kan nog lova att vi kommer om vi blir bjudna! Recensioner då? Väntar fortfarande på att få dem från festivalens presskontor, men enligt uppgift stämmer de med mina egna superlativer, det vore ju skönt! Jag ber att få återkomma så snart de finns för distribution. Hola säger Urban Ward!
