Konsert nr två ställer stora krav på alla, Benzecrys Rituales Amerindios med 4 satser eller snarare avsnitt är krävande. Sedan Rachmaninov som inte bara är virtuost, samspelsmässigt krävs en enorm precision mellan orkester och solist. Vem följer vem? Leif Ove Andsnes och Gustavo Dudamel jobbar på som ni ser på bilden.
Och sedan Sibelius tvåa, det verk som orkestern kanske spelat mest av alla de senaste 30 åren, nästan uteslutande med Neeme Järvi som dirigent. Naturligtvis ska den också slipas på och bli till ett nytt utryck med Dudamel. Jobb och åter jobb. Men många i orkestern hade ägnat någon timme mitt på dagen åt sol och bad och det verkar ha fyllt på energiförrådet.
Vid kvällens konsert, återigen fullt i Auditorio de Tenerife, kändes det som att förväntningarna höjts efter måndagskvällens konsert. Jag gissar ett en hel del av publiken går på båda konserterna, många språk hörs i foajéerna, det är en festival som pågår längre än vårt gästspel. De anade vad som väntade. Benzecrys verk var en förstgångsupplevelse för mig och liksom publiken blev jag stormförtjust. Verket kändes fantasifullt med en rad element som knöt det till sin titel, på svenska borde det bli amerikansk-indianska ritualer. Mycket slagverk, snabba gångar i stråket, lugna stämningsfulla partier men med en underliggande kontrasterande oro som gav verket flera dimensioner och associationsbanor. Orkestern har tagit verket til sig och det förmedlas ut i salongen. Stående ovationer efteråt med flera inropningar av en ödmjuk men nöjd tonsättare. Sedan kommer en flygel upp ur golvet och en solist in från vänster, Leif Ove Andsnes. Också Rachmaninovs 4:e pianokonsert är ny för undertecknad, också det en mycket positiv överraskning. Oerhört krävande stämma, samspelsmässigt inte helt enkelt. Som alltid i Rachmaninovs musik kommer de stora svepande ryska mycket sentimantala men ack så underbara melodierna, brett och fett utlagda i stråket. Men däremellan halsbrytande och oväntade passager, underfundigt och påhittigt. En konsert som borde spelas oftare än den görs, men kanske kräver den för mycket jobb? Publiken liksom undertecknad i extas! Extranummer en Chopinvals, ni vet hur de går, sedan paus.
Som jag skrev igår så är gränsen mellan ute och inne utsuddad i detta konserthus, alltså kommer man rakt ut i den kanariska natten i pausen. Ljummen, nej varm och inbjudande är kvällen och tankarna går inte alls åt Sibelius musik som kommer nu. För mig som skriver detta och turnerat ett antal gånger med just den symfonin blir upplevelsen speciell. Tankarna flyger iväg och minnen från musikerlivet radar upp sig. I oboesolona går tankarna till Wincent Lindgren som nyligen pensionerades och hur han formade det. Olle Schill, Rolf Tilly, Göran Holmstrand, Gerard Schaub , Erich Noack och många fler sveper förbi under framförandet. Det är fascinerande att bara ett par toner sätter igång hjärnan och letar upp det ena efter det andra. Det som spelas i kväll är dock något annat, nytt och fräscht. Och så plötsligt är det över efter inropningar och två extranummer och klockan är nästan 11 på kvällen. Jag har blivit medbjuden att äta middag med festivalledningen och 
tillsammans med Helena Wessman väntar vi på att Dudamel ska klara av alla fansen som står med penna och block i hand. Som den ursnälle gentleman han är får alla bilder och autografer. Sedan iväg i svarta bilar (varför är alltid bilarna svarta i sådana här sammanhang? Tänk er t.ex. Putin eller Obama bli körda runt i en gul liten VW? Makt?) till restaurang där timmen blir mycket sen. Tapas, vin, spädgris m.m. bärs fram och allt är gott och trevligt, men mina middagsvanor kanske inte är som här med en rejäl köttbit klockan två på natten! På bilden ser vi undertecknad, Helena Wessman, Donagh Collins från Dudamels agentur Askonas Holt, Eva från festivalorganisationen, Gustavo Dudamel och chefen för franska radions symfoniorkester Erik (som naturligtvis visade stort intresse för Dudamel). Ursäkta Eva och Erik att jag inte har era efternamn med, har dem inte just nu! Chefdirigenten för den franska orkestern är Myung Whun Chung, en gammal dirigentbekant som det gått alldeles för lång tid sedan han gästade Göteborg. Välkommen tillbaka!
Efter litet mer än fyra timmars sömn blev det bara
litet frukt och kaffe till frukost. Nu iväg med buss, sedan båt och sedan buss igen österut till Las Palmas för konsert i kväll. Katarina Danielsson delar ut färjebiljetter till gänget. Men varför står Martin Söderlund och visar skyltar? När vi är på turné talar vi alltid om vem som sponsrar orkestern mest, Volvo. Det ska stå i alla program och i de bussar som kör runt oss ska det skyltas tydligt att Volvo är ”Official Carrier of the Gothenburg Symphony Orchestra”. Jag fick som uppgift att ta med skylten som satt i bussen från Götaplatsen till Landvetter och lyckades naturligtvis glömma den och fick helt rättmätigt sneda blickar för det. Inga problem, det fanns reservskyltar. När det hände en andra gång i söndags vilket uppdagades i morse skämdes jag ordentligt! Därför denna bild, jag lovar 
bättring! Jag hoppas vårt ytterst goda förhållande med Volvo klarar denna lilla fadäs, Birgit! Birgit Mellgren är ansvarig för Volvos kultursponsring och brukar vara med på turnéer ibland. Du hade behövts nu för att hålla reda på mig!
Urban Ward