Varm mörk kväll, konserthuset ser ut som något från rymden, lyser vitt med ett svart, lätt brusande hav bakom sig. Futuristiskt och vackert. Folk strömmar till och vi ska hitta våra platser. Ledtråden på biljetten är fem olika sifferkombinationer och vi går naturligtvis fel. Men precis som hemma finns det hjälpsam personal som visar oss rätt. Väl på plats kommer tonsättaren Esteban Benzecry in på raden framför med kameran i högsta hugg. Hans verk Rituales Amerindios ska spelas i morgon kväll, nu är det Beethovens sexa före paus och Nielsens fyra efter.
I pausen gick jag runt och njöt av arkitekturen, se själva!
Om Beethoven fick publiken att applådera dånande fick Nielsen fick dem att släppa loss totalt. Och det förstår jag, GSO klingade totalt samstämmigt.
Nielsen är en virtuos symfoni och kräver allt av alla grupper, ibland tillsammans men också var för sig. T.ex. har cellisterna en insats som börjar högt i registret och med full kraft. Det lät som om en enda musiker gick loss på tio instrument samtidigt! Härligt!
Och hornen, pukorna och alla andra, vilken musik ni gjorde! Tack för den 
tolkningen, GSO och Dudamel, den fastnade.
Extranummer: Tico Tico, given succé. Och se vad brasset överraskade med! De slängde frackjackan, dansade och helt plötsligt vände de sig om – kan ni se vad det står?
Reaktionen behöver jag inte beskriva, det säger sig självt att här fanns inte mer att göra. Gustavo Dudamel blir tvungen att med gester förklara förpubliken att nu är det faktiskt slut.
Men inte riktigt, autografjägarna fick sitt också! God Natt från Teneriffa skriver en lycklig bloggare!