Där är vi allihopa. En fullsatt sal som väntar. In kliver Stefan Forsberg, VD för Sthlm konserthus. ”Grattis till alla er som fått biljett”, inleder han sin presentation med. Och det är nog sant. Utanför Konserthuset är trappan full och det sitter upptejpade papper på alla dörrar, ”Utsålt”.
Sedan drar konserten igång. Insomnia och Tjajkovskij är strålande och publiken jublar åt Kavakos finlir. I pausen hör man ett tisslande och tasslande överallt om hur luftigt och spänstigt spelet är. Många stiftar här sin första bekantskap med Gustavo Dudamel och har läst i DN om musikundret och konserten.
Efter paus väntar Beethoven. Och här måste jag nu be er läsare om ursäkt för min högst personliga tolkning och beskrivning.
Jag har haft förmånen att få följa denna symfoni från första repetitionen förra tisdagen till kvällens sista offentliga framförande. Det sjätte i ordningen. Nu drabbar den mig. Jag är tagen och skakar fortfarande nu på tåget tillbaka till Göteborg.
Det börjar någonstans i första satsen när Mårten Larsson släpper lös sin oboe och sedan följer det genom hela andra och tredje satsen. Beethovens ödessymfoni är en skildring av livet. Mitt liv, andras liv och troligtvis allas liv. Den lyfter upp och hyllar framgångar i sina triumfatoriska trumpeter och horn och landar direkt efter i melankolin, stilleståndet och nederlagen som naturligt följer en framgång. Därefter tröstar den och minns lyckan och uppmanar till kämpaglöd. Jag kan inte hejda tårarna från att krypa fram i ögonen och jag ömsom gråter, ömsom skrattar mig igenom symfonins dryga halvtimme.
Det är en enastående upplevelse som jag delar med mina grannar på körläktaren. En herre framför mig skakar bara på huvudet och tar sig för munnen under konsertens gång. Efteråt får jag höra honom berätta att han varit i Israel i november och hört Dudamel, och att detta är något så storartat att få uppleva, det är historiskt! Jag kan inte annat än hålla med.
Extranummer för kvällen är Stenhammars Mellanspel ut kantaten Sången och den är perfekt! Den tar andan ur både orkester och publik. Tro mig på mitt ord, det finns filmat – salen är knäpptyst i dryga halvminuten när sista tonen klingat ut. Dudamel klappar sig för hjärtat när han sänker taktpinnen och inte ens då ljuder publiken. Det tar några sekunder till. En kvinna på raden framför mig utbrister till sin man ”nu säljer du alla skivor vi har, vi ska inte höra något annat, det går inte att jämföra!”
Efteråt i backstageområdet är det en lyrisk orkester jag möter. Jill Widén på tvärflöjt och Mårten Larsson är eniga. Det var en makalös upplevelse. Träblåset var perfekt intonerade och samspelta trots värmen i salen. Det var en resa även för dem. ”Det är något speciellt med att komma till Stockhom och spela. Det går inte att sätta ord på, det är bara speciellt.” säger Jill.
Gustavo kommer ner efter en stund och han är lika nöjd. Nu ska han vidare till Amsterdam, men denna tvåveckorsresa var en energikick för honom. Han efterskänkte sina blommor till Mårten och Pelin på oboe för fina insatser. Det resulterade dock i en diskussion om huruvuda Mårten skulle få ta blommorna till sin fru eller Pelin till sin mor. Jag vet inte utgången, men jag vet att det var en makalös upplevelse vi var med om.
På måndag väntar repetition av Christer Thorvaldssons avskedskonsert så det lär inte bli mindre av känslor kommande vecka. Allt gott och på återskrivande!