Jag sitter hemma i Sverige och ska försöka summera min sista turnédag med Göteborgs Symfoniker igår. Den var omtumlande.
Att blogga för en orkester på turné innebär en ständig jakt efter en internetuppkoppling. Mitt inlägg i fredags lyckades ramla in på bloggen tack vare en snäll hotellreceptionist i ett av Wiens tjusigare hotell då jag fick sitta i deras buisness room en timme före konserten började. Där bjöds det på Internet, frukt och bubbelvatten. Annars har jag mest suttit på hotellrummet eller i hotellobbyn och matat bloggen med ord och bilder, jagad av klockan i ett späckat turnéschema. Det har varit en vecka fylld med en massa äventyr och trots att det känns som en evighet sedan som bussarna lämnade Götaplatsen för Landvetter den 18 oktober, så har det bara gått sju dagar. Turnén är inte över – nu är orkestern i Barcelona. Förmodligen på äventyr på egen hand för idag har de ledigt. De befinner sig nog på golfbanan, i tennishallen, på stan, på promenad, på sightseeing eller på museeum…
I går morse hade vi en ledig förmiddag. Bussarna till Musikverein gick från hotellet vid 12.30. En timmes repetition var inplanerad före konsert. Här avlöser orkestrarna varandra och det är ett evigt omdukande av podiet och man får slåss om podietid. Klockan 14.00 satt alla på plats med Gustavo för att repa igenom några partier innan ombytet till dagens eftermiddagskonsert med samma program som kvällen före.
Jag pratade med en dirigentkollega till Gustavo före konserten som var mäkta stolt över vad hans vän och orkestern åstadkommit kvällen före. Han berättade också att den publiken som varit där till stora delar bestod av konservativa abonnenter som sällan reagerade utöver det ”normala” (=applåder) och att han sällan hade upplevt så starka reaktioner efter en konsert på Musikverin som efter vår konsert. Han sa också att de brukar gå i applådtacket, han hade snarare upplevt det som att ovanligt många hade suttit kvar – och det var ju bra! Nu väntade konsert nr två…och publiken började ta plats i salongen.
Jag satt i en loge längst framme vid höger scenkant. Om jag sträckte ut handen kunde jag klappa Pelle Appelin (violin 2) på axeln – så nära orkestern har jag aldrig suttit förut. Det var bra platser och roligt att få en möjlighet att se instrumenten in action på så nära håll.
Bredvid mig satt en kille från Spanien som jag började prata med. Det visade sig att han hade varit där kvällen innan också och han var imponerad. Jorge, som han hette, berättade att han upptäckt Gustavo för två år sedan på en konsert i Madrid och sedan dess har han försökt se alla konserter med honom som funnit inom räckhåll från Spanien (– han har till och med köpt nyårsbiljetter till Gustavos konsert i Berlin!)
Gustavo kom in, nickade åt publiken och klev upp på pulten, höjde trollstaven och Beethovens andra symfoni letade sig ut i salen och vidrörde en förtrollad publik. Jag såg Gustavo leva med musiken, varje uttryck i hans ansikte speglas i musiken. Han vet vad han vill och han förmedlar till orkestern som levererar. Smäktande, allvarligt, lättsamt… Beethoven. Det var fullsatt i salongen och applåderna stormade högre efter den första akten än dagen innan. Publiken verkade inte alls intresserade av någon paus men så fick det ändå bli.
Tjugo minuter senare satt vi bänkade igen och sagan om den förälskade Berlioz tog sin början. Jag upptäcker alltid nya nyanser i detta 45 minuter långa orkesterverk och så även idag när jag på så nära håll kunde följa musikernas arbete. Det var sjunde gången jag hörde denna symfoni nu men aldrig tidigare har blivit så berörd – i tredje satsen blev jag rörd till tårar och känslan satt kvar i magen till sista tonerna dånade ut i salen. Folk satt och gapade i publiken, en man på parkett reste sig i en segerpose som avslutades med tio slängkyssar mot podiet och vår orkester fick suga åt sig ett stormande jubel ännu en gång. Folk skrattade och skakade på huvudet som om det inte var möjligt att åstadkomma sådan musik…
Till och med nu, ett drygt dygn senare kommer känslan tillbaka och mina ögon vattnas. Det var något magiskt vi var med om i går. Gustavo dirigerade med ett trollspö i Wien. Och jag kan bara tacka min lyckliga stjärna som fick avsluta min resa med en sådan final!
Ingen ville gå, två extranummer blev det så klart och även efter dem satt publiken kvar.
Det var orkestern som fick resa sig först och då vaknade den förtrollade publiken ur sin dröm och vacklade ut ur salongen. Några flockades kring Gustavos loge i hopp om att få en liten chans att säga hej och tack…
Direkt efter konserten fick alla bråttom till flygplatsen. Jag och Selena (klarinett) som skulle hem till Sverige kastade oss i en taxi och plötsligt befann vi oss i en helt annan värld. Vilken kontrast – i ena stunden i en gyllene sal med jubeldån och i nästa minut i en väldigt omagisk stressig miljö med rullbandsbuller… Lite strul med biljetten resulterade i att vi båda hamnade i Buisness Class och fick en välförtjänt sista service med god mat (faktiskt) och gratis tidningar innan vi landade i ett regnigt Göteborg. Jag bläddrade i nyhetsmagasinet Newsweek och fastnade för en artikel om Leonard Bernstein som Jorge tidigare på kvällen sagt var hans favorit innan han upptäckte Dudamel – vilket sammanträffande tänkte jag och började läsa. Och det var sannerligen ett sammanträffande!
I ingressen fick jag veta att Bernstein slog igenom som 25-åring när han på kort notis fick rycka in som ersättare för dirigenten Bruno Walter som blivit hastigt sjuk, för att dirigera New York Philharmonics – och där började hans framgångssaga! Gustavo var kanske redan på väg in i sin karriär när han som 25-åring fick rycka in och ta över Neeme Järvis roll för Göteborgs Symfoniker vid ett framförande av en av Sibelius symfonier på Proms för några år sedan, då Järvi blivit sjuk, men likheten med Bernstein var ändå slående. Gustavo hade aldrig tidigare dirigerat Sibelus och hade bara hunnit repetera med symfonikerna några få gånger. Det sa klick mellan honom och orkestern – och publiken och recensenterna… och där började vår saga med maestro Dudamel som är en het, ung dirigent med världens blickar på sig.
Jorge sa till mig att ”Gustavo have the capacity to make people love music” och i artikeln om Bernstein läste jag: “With his youthful energy, good looks and charisma Bernsteins exploited the new medium (läs music) in ways that still captivate” och jag tänker att så är det med vår Gustavo.
Fyra konserter återstår i Spanien, och Peter rapporterar vidare.
Hej då,
hoppas ni har fått en uppfattning om vad vi varit med om under turnélivet denna första vecka. Jag återkommer när jag lyckats samla ihop recensionerna från veckans konserter,
så vi bloggas om ett tag igen!
/Magdalena
Ps. Anders på Turnétransport som kör våra instrument bloggar om sina turnéupplevelser här: http://www.turnetransport.se/blogg/anders/. Ds.
