Medan orkestern värmde upp sina instrument inför repetitionen igår tog jag mig en liten tur i en öde foajé. Der Gasteig, konserthuset är inte vackert (förlåt München)! Huset är en tidig 80-talsprodukt – en tegelkoloss som snarare för tankarna till ett parkeringshus än ett hus för Wagners och hans kollegors verk (med hänvisning till mitt förra inlägg om Wagners dröm för denna stad) … golv i betong och väggar av rött tegel överallt. Tungt.
I foajén har de piffat till betongen med röda heltäckningsmattor och vackra blomsterarrangemang, men det hjälper inte mycket. Men även här, liksom i gårdagens Luxemburgska konserthus, bjuds man på en häftig kontrast när man kommer in i salen. Där har teglet bytts ut mot ljus träpanel och en fascinerande arkitektur. Salongen består av nio sektioner, parkett och läktare som avlöser varandra genom trappavsatser som löper hit och dit. Jag skulle gissa att den som sitter på den översta läktarna på bänken längst bak i salongen sitter med ca
Ovanför podiet svävar runda akustikplattor i glansig plast (eller glas?). De ser ut som flygande tefat. Det blir spännande spegeleffekter i dem också! (Se längre ner på sidan) Facinerande!
Salen tar 2400 personer i publiken. Det var inte fullt i kväll och det var synd för det var nog ett par hundra åskådare till som kunde fåt chansen att uppleva kvällens fantastiska konsert.
Men en som faktiskt hade en biljett i kväll var Prinz von Hohenzollen, svåger till vår kung (han är gift med en av kungens systrar, Desiree kanske?). Hur som helst var han en nöjd prins när han åkte hem – i pausen kom han in bakom scenen och hälsade på Gustavo och Sergey som just spelat sin Sibelius, plus ett extranummer för en publik som lyssnade som om det vore det sista de skulle höra.
Jag lyckades fånga Prinsen och Gustavo på bild här:
Efter paus kom fyra dagars konsertcrescendo med Berlioz Symphonie Fantastique. Oj, oj, oj säger jag… vi lyckliga i publiken satt och njöt av en orkester och en dirigent i sitt absoluta esse. Gustavo dirigerar även detta verk utan partitur och det är ett skådespel han för på pulten. Stycket handlar om olycklig kärlek till en skådespelerska som Berlioz förlorat sitt hjärta till och förälskelsens alla vedermödor som vi väl alla kan relatera till.
Det börjar med lätta drömmar och passioner med mycket smäktande stråkar och glada toner för att övergå till muller och åska med mycket slagverk och blåsinstrument när förälskelsen övergår till hopplöshet. Stycket tar fart och publiken sitter på helspänn. I tredje satsen talar ett engelskt horn (Björn Bohlin) med en oboe i fjärran (PelinCotal) och fjärran i den här salen blev inspicientens rum som låg vägg i vägg med podiet. Det är så vackert…
Fjärde och femte satsen blev kvällens favorit. Här blir det dramatik så det yr om det. Orkestern spelade med samma frenesi som vår maestro dirigerade. Gustavo använder varje muskel och demonstrerar med hela kroppen vad han vill få fram i musiken – jag såg honom i många skepnader på pulten under Berlioz; en rakryggad och säker person, en glad person, en osäker person, en kraftfull osv… och ändå är det bara en ryggtavla han visar upp!
När sista skrällen dånat ut över salen tog publiken vid och dånade tillbaka med omedelbara applåder, visslingar och bravorop. Gustavo tackade ödmjukt och försvann in bland musikerna för att inte stå i vägen för jublet, som om det inte skulle räcka till alla… lite dumbom är han vår käre Dudamel!
Det blev båda extranummer – Stenhammars kantat ur Sången och tico tico. Och trots att huset var en tegelklump så lyfte taket även igår kväll. Och brasset brassade på extra i sin frackstripp som jag lyckades fånga på bild!
Musikerna var mycket nöjda med sin insats.. Fantastique är ett energikrävande stycke men jag tror att det ger energi tillbaka också. Glada och stolta gick de av podiet för att få pusta ut.
I dag har vi alla en fridag när vi kommer fram till Wien och det behövs efter fyra konsertkvällar på raken. Gustavo däremot, är inte ledig. Han åkte direkt till Spanien för att tillsammans med sin Simon Bolivar Orchestra ta emot ett prestigefyllt pris de vunnit och för att hålla en konsert i Barcelona i kväll.
Att Gustavo är omtyckt vet vi och nu har vi sett honom bli behandlad som den stjärna han är. När vi kom ut genom sceningången i går efter konserten möttes vi av fans med flaggor, autografblock och kameror i högsta hugg redo att anfalla så fort idolen dök upp.
Jag tror ändå att han blev både glad och överraskad över uppvaktningen, men han hade bråttom iväg till flygplatsen och lyckades till slut att nästla sig fram till bilen och åka.
Ja, Det var en fantastisk kväll, i en häftig sal, i ett fult konserthus, i en stor stad, i södra Tyskland.
Nu säger vi Auf Wiedersehen till detta land och reser vidare med tåg till grannlandet Österrike och Wien.
Vi bloggas snart igen!
/Magdalena