Det är en mulen dag, himlen är grå och en del regndroppar har fallit mellan Essen och Luxemburg. På vägen stannade vi på ett mindre mysigt ställe för en liten rast. Det blev en välbehövlig bensträckare i alla fall och en god kopp kaffe med en smarrig chokladfylld croissant. Utsikten kunde ha varit bättre än den biltvätt som låg utanför cafébordens fönster.
Någon timme senare åkte vår buss vilse i de tysk-luxemburgska bergen på väg till hotellet, plötsligt blev vi stående mitt på en liten bygata och kom varken framåt eller bakåt. Det låg visserligen ett hotell där, men det var inte rätt hotell…
Jag tror att chaufförens GPS-utrustning var lite förvirrad. Några telefonsamtal senare kom vi trots allt iväg – på rätt väg, framåt (så han slapp att backa!).
Detta oroade givetvis de tidspressade musikerna som behöver sin tid på hotellet för mat och vila. Ikväll börjar konserten i princip direkt efter repetitionen, och det är rätt tufft.
Vi blev en halvtimme sena och det var i rättan tid för hotellrestaurangen, som var den enda inom sikte, skulle just stänga – men gick med på att hålla öppet så att vi kunde lugna våra kurrande magar. Hotellet ligger vid landsvägen en bit utanför stan, så än är vi inte riktigt framme…
Luxemburg är en stad i kantonen (området) Luxemburg i distriktet Luxemburg i landet Luxemburg. Så nog befinner vi oss i Luxemburg alltid!
Enligt Wikipedia består staden Luxemburg ca 86 000 invånare av landets 460 000, så när vi kommer så blir det 0.3 promille fler människor i staden, (skojade någon om!). Landet är ett storhertigdöme – en konstitutionell monarki, och en mikrostat (en av världens minsta länder). Landet har rankats som ett av världens rikaste länder och hyser ett hundratal av världens banker på sin lilla yta av 5124 hektar eller ca 7 x 7 kilometer (om staden vore fyrkantig). Staden är belägen på sidorna av en djup ravin där två floder möts.
Nog om det nu! Efter fyra timmar på bussen har jag av Christer Nyström och Arne Nilsson fått lite avancerad fakta att dela med mig av om kontrafagotten. Christer Nyström som spelar kontrafagott i orkestern berättade att den är dubbelt så lång som en vanlig fagott, ca fem och en halv meter(!) – det kan man inte tro eftersom man böjer ihop den några varv. Fagotten är en utvecklad version av ett instrument som heter skalmeja (och som i sin tur är en variant av oboe) men som har gjorts längre och fått namnet baspommer. Baspommern utvecklades för att få ett instrument med djupare toner och den är över två meter lång. Kontrafagotten har man klokt nog ”virat ihop” så att den blivit hanterbar. På bilderna ser ni en baspommer på väggen på ett instrumentmuseum i Berlin och Christer med en kontrafagott av idag.
Fagottisterna berättar att kontrafagotten användes första gången i Haynds skapelsen, de tror själva att det är därför som verket fått sitt namn. Christer anser att kontrafagottsolot gestaltar ormen i paradiset.
Den lägsta tonen på dagens kontrafagott som man kan spela (subkontra A) är också den längsta i meter mätt. Våglängden är ca 12 meter (- våglängd är avståndet mellan ljudets vågtoppar). Instrumentets och munstyckets konstruktion påverkar våglängden så att den i det här fallet blir längre än själva instrumentet. Om man spelar i ett rum som mäter lika långt som våglängden, till exembel subkonta A:s 12 meter, då blir det en enorm resonans och ljudet blir jättestarkt. Om man spelar starkt blir vågtopparna högre men inte längre (amplituden). Detta blev ett faktaspäckat inlägg. Man lär sig som sagt mycket när man reser!
Vi bloggas senare! /Magdalena