Det var i princip utsålt på Essen Philharmonie ikväll. 1678 (gissar jag) av kvällens ca 1700 åhörare hade satt sig i salen när jag trängde mig in i mitten på tolfte bänk tillsammans med Tryggve, vår biträdande orkesterchef. Bra platser, mitt för scenen. (Svettig var jag också – efter min språngmarsch från internetkaféet – vad gör man inte för bloggen!) Min fotograf bakom scenen tog ett par bilder före konsert:
Pontus, en av våra scentekniker vilar efter en hektisk dag på podiet, och än återstår timmar av arbete…
Urban och Paula verkar inte lida av någon större nervositet.
Beethovens andra symfoni inledde kvällen – en bra uppvärmning inför vad som skulle komma efter paus. Det är mycket stråkar i Beethovens verk, stämmorna talar till varandra med mjuka toner. Att se Gustavo dirigera detta verk var som att titta på en konstnär som med mjuka följsamma rörelser målar en fridfull tavla – i alla fall till en början. Senare i andra halvan dök det i mitt huvud upp Disney-figurer i full färd med att låta musiken spela dem allsköns spratt… fråga mig inte varför men det var dit musiken förde mig(!).
Gustavo dirigerade utan partitur både före och efter paus, vilket gjorde att han var fri att dirigera med hela kroppen (det gör han i och för sig med partitur också…). Det är fantastiskt!
Strauss hjältesaga berättades efter paus – Ein Heldenleben. Det är en symfonisk dikt om en hjälte i sex avsnitt; Hjälten, hjältens motståndare, hjältens följeslagerska, hjältens slagfält, hans fredsgärningar, hjältens flykt undan världen och hans livs fullbordan.
Orkestern presenterar hjälten genom ett tema i första avsnittet och i det andra följer hans motståndare som målas upp genom oljudande träblåsteman. Det händer mycket i musiken och det är lätt att följa med i handlingen när man läst på lite. I tredje avsnittet presenteras hjältens följeslagerska och en ung mans väg till ett kvinnohjärta – kvinnan representeras av en soloviolin, i det här fallet kvällens konsertmästare Christer Thorvaldsson. Och han lyckas verkligen att måla upp en smäktande kvinnogestalt med sina toner. Vackert! Hjälten möter sedan sitt öde och besegras på slagfältet och violinen, (Christer,) gråter när hjälten dör…
Jubel i salongen efter att Gustavo låtit publiken hålla andan i en halv minut efter att sista tonen klingat ut. Många inrop i applådtacket och Christer fick sitt välförtjänta jubel. Och Gustavo, som fått en vacker rosenbukett tilldelad sig, försökte vara sin vana trogen och dela ut blommorna till medlemmar i orkestern men gick bet. Floristen hade bundit buketten så hårt att Lars Mårtensson fick hjälpa Gustavo att slita loss en vacker ros så att åtminstone Christer kunde få en.
Applåder, applåder och Tico, tico… och jubel! Och ännu mera jubel när brasset släppte loss utan frackar, medan Hans Hernqvist slog takten på triangeln… Kvällen avslutades med stående ovationer och en glad publik som lämnade salen.
Efter konserten kastade sig musikerna in i omklädningsrummen för att hinna byta om innan bussarna tog oss tillbaka till hotellet. Väl i foajén kunde jag ta det foto som jag hade velat ta i konsertsalen – när en nöjd dirigent tackar en välförtjänt soloviolinist och konsertmästare…
Nu ska jag få mig lite välförtjänt sömn hoppas jag, det blir en tidig morgon imorgon. Klockan 9 lämnar vi Essen för en ca fyra timmars bussresa över gränsen till Luxemburg.Våra två trailers är nog redan på väg…
…så, vi hörs nästa gång där.
/Magdalena
Ps. Jag har presentkort att dela ut. Ställ frågor i bloggen så ska jag göra vad jag kan för att svara. Presentkortet kan bli ditt! Ds.