Ett snabbinlägg före konserten, inkastat på ett internetkafé en bit från konserthuset.
Gustavo vet vad han vill. Repetitionen av Ein Heldenleben av Strauss blev en liten föreställning – i alla fall för mig som vanligtvis bara lyssnar på den färdiga produkten. Precision, precision, precision. ”You must play fast and slow at the same time”, “beautiful but not right”, “tatata taaa and not ta ta da daaa” ”you have to enjoy this like it is the last thing you do” och “wonderful!” var några av de repliker jag snappade upp från min plats ute i salongen. Han sprang till och med ut i salongen för att dirigera på lite avstånd från orkestern – ett knep, tror jag, för att få orkestern att uppnå det han var ute efter (rätt intensitet kanske).
På väg in i byggnaden stötte jag på Mårten igen. Jag stannade upp när jag såg hans etui med munstycken som han tittade över. Jag frågade varför han hade med sig så många och han förklarade att det beror på att de spelar så många verk och munstyckena har olika karaktär. De låter olika och därför måste man anpassa dem efter verket. Oboister och fagottister tillverkar föresten sina munstycken själva.
Lite andra instrumentfakta som jag fått reda på är även att alla pianister går runt med ett suddgummi i fickan (enligt vår pianist, Erik Risberg) och detta är inte för att radera felaktiga anteckningar i notbladen utan för att lindra skadan när en pianosträng går av mitt under konsert. ”Tonklubban” löper över tre strängar och när en av dessa strängar går av måste man snabbt spärra den och då klämmer man fast den tillfälligt med suddgummit och räddar situationen!
Nu – till konserthuset igen!
/Magdalena