Det har hänt. En stor orkester, en stor publik och en stor dirigent har haft fest tillsammans.
Det är stort att kliva in i Albert Hall. Jag har aldrig varit här förut och det är inte som på TV. Det är trängre, svettigare och mer intensivt.
Under repetitionerna var det lite strul med att få ljud och ljus att stämma för Martin Först och hans påfågelframträdande. Men det funkade till slut.
Under tiden Lars och Emilia och delar av orkestern satt och väntade på att få kliva upp och känna på akustiken köade folk utanför. För publiken börjar festen redan där.
Väl inne blir det inte sämre. Vilket framträdande! Martin Fröst drar ner applåder efter ett andäktigt lyssnade och får sedan köra kletzmerstycket ”Lets be happy” som extranummer och då anar vi vad som komma skall mot slutet av kvällen. Tre inklapp och en publik som är på hugget redan innan paus.
När sedan Berlioz får stående på parkett och skuggfigurer högt upp i galleriet under taket att svänga och digga i takt så står det klart.
Succé. Människorna på podiet och de 5500 i salongen blir till en enda stor gungande massa när Tico Tico drar igång som extranummer. Dudamel dirigerar inte bara orkestern utan även publiken i hur handklapp och hejarop ska fungera i samklang. Brasset dansar på scenen och så även publiken.
Ni som följde det via radio hoppas jag fick extranumren med. Det var ni värda. Albert Hall är byggd som en kokande kittel om bara rätt ingredienser blandas i brygden. Det blev inga skallande ramsor mellan läktarsektionerna – det var istället koncentration och spänning som vilade i luften ovanför orkester och publik. När väl musiken tystnat så brakar det lös i logerna och på parkett. Huvuden som gungat i takt får händer ovanför sig som klappar.
Och ni som undrar över klockorna kan sluta undra. De fick plats på scenen och de lät som om de kommit hem. Den här stora salen fick de verkligen att att komma till sin rätt.
Henry Woods byst som står bakom hela orkestern njöt nog i fulla drag över klockorna som klämtade för honom, proms och Berlioz olyckliga kärlekssymfoni.
Jag är tagen. Det finns inte så mycket mer att säga eller skriva. I morgon väntar Aldeburgh och den sista konserten på turnén.
Vi skrivs mer om några timmar.
/ Måns Pär