Fenomenale pianisten Marc-André Hamelin är en virtuos i både det lilla och det stora.
Det visar han ödmjukt i två sonater av den hemlighetsfulle ryssen Samuel Feinberg, Beethovens fingerknäckande Appassionata, en intim nocturne av Maria Szymanowska och Schumanns monumentala Fantasi. En konsert man garanterat lämnar både omtumlad och förbluffad.
Program
Szymanowska Nocturne B-dur 4 min
MARIA SZYMANOWSKA (1789-1831)
NOCTURNE B-DUR
Liksom Clara Schumann var Maria Szymanowska en välkänd och firad pianist som visade upp sina färdigheter över större delen av Europa fram till 1828.
Hon hade debuterat som konsertpianist hemma i Warszawa 1810 och spelade samma år i Paris. I London besöktes hennes konserter av kungligheter och i St Petersburg blev hon bekant med Pusjkin och Glinka och 1822 utsågs hon till hovpianist av tsaren. I Ryssland träffade hon också den märklige irländaren John Field som anses vara Chopins förebild. Robert Schumann kallade för övrigt Maria Szymanowska för "den kvinnliga Field". Diktaren Goethe blev förälskad i henne och inspirerades till dikten Aussöhnung, "försoning". I hennes olika bostäder hölls musikaliska salonger, och i hennes gästbok har små kompositioner skrivits in av såväl Robert och Clara Schumann som Chopin, Liszt, Beethoven, Field, Rossini, Meyerbeer och Mozarts son Franz Xaver.
Szymanowska hade en briljant teknik och spelade ofta i flexibelt tempo, vilket vissa kritiserade henne för. Ingen förnekade däremot hennes musikaliska insikter. Hon komponerade sånger och något 100-tal smärre, ofta virtuosa, pianostycken vars karaktär når långt över det man förväntade sig att höra under musikaliska salonger. Hon närmade sig romantiken och blev en av de främsta polska tonsättarna före Chopin.
STIG JACOBSSON
Feinberg Pianosonat nr 2 8 min
SAMUEL FEINBERG (1890-1962)
PIANOSONAT NR 2 OP 2
PIANOSONAT NR 1 OP 1
Som en av Rysslands främsta och mest legendariska pianister har Samuel Feinberg aldrig varit bortglömd. Han var 1914 den förste ryske pianist som framförde Bachs hela Das wohltemperierte Klavier under en konsert och han gav konsertcykler med Beehovens alla sonater, liksom han gärna gav omfattande konserter med musik av Skrjabin, Prokofjev och Debussy. Hans berömmelse spreds över hela Europa när han gav konserter i Paris, runt om i Österrike och Tyskland. På 1920-talet spelade han in skivor för Deutsche Grammophon. Men efter Stalins maktövertagande tilläts han inte längre lämna Sovjet, däremot kunde han fortsätta turnera inom landet där han också fick spela in rikligt med skivor. Av hälsoskäl avslutade han sin pianistkarriär 1956. Däremot fortsatte han sin pedagogiska verksamhet livet ut. Han var en älskad lärare vid konservatoriet i Moskva.
Feinberg hade en stor produktion av egna pianostycken före första världskriget. Men efter att ha inkallats till fronten, ådragit sig tyfus och frikallats efter en lång rehabilitering kom han att betrakta sin tidiga produktion som passé. Han gjorde en nystart med de båda pianosonater vi nu får höra, de med de symboliska opusnumren 1 och 2. De skrevs båda under Skrjabins dödsår, och har möjligen drag av denna visionär. Det är virtuos musik som ställer stora krav på sin utövare, något som också utmärker flera av de följande sonaterna. Mellan åren 1915 och 1962 skrev han tolv pianosonater, men dessutom något hundratal andra pianostycken, sånger och tre pianokonserter. Med stigande ålder blev hans musik lugnare och enklare.
De båda första pianosonaterna är mycket korta, bara sju till nio minuter långa. De är tekniskt avancerade, kraftigt kromatiska, rymmer plötsliga och brutala dissonanser, är vildsint kontrastrika och skrivna så att händerna ofta måste korsa varandra. Men här finns också elegiska partier. Den första sonaten inleds sökande men slutar triumfatoriskt. Kanske skildrar den ett barns uppväxt fram till den första smärtsamma förälskelsen. Den andra sonaten är mer känslosam.
STIG JACOBSSON
Feinberg Pianosonat nr 1 7 min
Se ovan
Beethoven Pianosonat nr 23 "Appassionata" 21 min
LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827)
PIANOSONAT NR 23 F-MOLL OP 57 "APPASSIONATA"
Allegro assai
Andante con moto
Allegro, ma non troppo. Presto
1802 skrev Beethoven sitt berömda "testamente" i Wiens förstad Heiligenstadt. Det är inget testamente i vedertagen mening, utan ett brev riktat till hans båda bröder, i vilket han beklagar sin svåra situation. Han har just blivit införstådd med att han skulle komma att förlora hörseln totalt, och vad hade en tonsättare då att leva för? Men så tänkte han en gång till, och menade att det var hans skyldighet att skänka mänskligheten de mästerverk han bar inom sig. Brevet till bröderna blev aldrig ivägskickat, men bevarades och satte djupa spår i eftervärlden.
Två år senare befann sig Beethoven i en annan del av den österrikiska huvudstadens omgivningar, i Döbling, på promenad tillsammans med eleven Ferdinand Ries. Mästaren var svår att få kontakt med och det berodde inte bara på den alltmer tilltagande dövheten. Han var nämligen dessutom starkt inspirerad och gick hela tiden och brummade på något som han sa skulle bli huvudtemat till finalen i en ny pianosonat. När de kommit hem satte sig Beethoven genast vid pianot utan att ens ta av sig hatten och där blev han sittande någon timme medan han försökte hitta temats definitiva utformning. Det var sällan Beethovens idéer kom till honom i färdigt skick. Hans skissböcker avslöjar ett hårt och tålamodsprövande arbete.
Sonaten i fråga var hans tjugotredje, den som förläggaren Cranz i Hamburg gav namnet Appassionata. De tre satserna komponerades i bakvänd ordning med finalen först och första satsen sist. Man har länge menat att det var Shakespeares drama Stormen som var den direkta inspirationskällan. Ett är dock säkert: här skapade Beethoven ett kraftfullt verk, fyllt av vulkaniska utbrott, en sonat som skulle bli modell för många kommande pianosonater.
Beethoven var själv nöjd. Han betraktade sonaten som sin mest storslagna även om han själv nöjde sig med att bara kalla den "Grande Sonate pour piano" på titelbladet. Den är fylld av dådkraft, och namnet Appassionata är onekligen passande, för lidelsefull och passionerad är musiken verkligen. De båda yttersatserna är brett upplagda och ger musiken tyngd och allvar. Otto von Bismarck lär ha sagt: "Om jag ofta hörde den, vore jag alltid mycket modig."
STIG JACOBSSON
Paus25 min
Schumann Fantasi C-dur op 17 31 min
ROBERT SCHUMANN (1810-1856)
FANTASI C-DUR OP 17
Durchaus phantastisch und leidenschaftlich vorgetragen
Mässig. Durchaus energisch
Langsam getragen. Durchweg leise zu halten
Det finns något intensivt i Schumanns stora pianofantasi från 1836. Man har ibland kallat den en "karta över den musikaliska romantiken". Ursprungligen presenterades verket som en stor sonat med satsrubrikerna Ruiner, Troféer, Palmer, och den skrevs för det Beethovenmonument som Liszt låtit bygga i Bonn. Senare ändrades rubrikerna till Ruiner, Triumfbågar, Stjärnornas klarhet. Han tänkte en tid kalla verket Grosse Sonate von Florestan und Eusebius, med anspelning på de två väsensskilda signaturer han brukade underteckna sina artiklar med i Neue Zeitschrift für Musik. Storslaget och överspänt kan det i alla händelser klinga, och till bakgrunden hör också att hans älskade Clara Wieck vid denna tid förtrollade parisarna med sitt pianospel. Hon var sexton år gammal och han skrev all sin musik med tanke på henne. "Du kan inte förstå fantasin, om Du inte själsligen förflyttar Dig till den olyckliga sommar, då jag fick avstå från Dig", skrev han. När musiken kom ut i tryck 1838 var alla satstitlarna borta och verket försett med den enkla titeln Fantasi, samt en dedikation till Liszt.
Första satsen börjar med en appell. "Sångtemat tycker jag bäst om. Är det inte Du själv, som är den sång som mottot berättar om? En omärklig sång lockar i hemlighet den lyssnande." Här finns också ett citat från Beethovens sångcykel An die ferne Geliebte - ett påpassligt lån förvisso. Andra satsen börjar som en triumfmarsch, men innehåller också lyrik och extatiska hallucinationer. Musiken är nästan orkestral. I finalen kommer slutligen en strimma hopp. Den ena huvudmelodin är upplyst och klar, den andra livlig och generös. Några tidigare teman dyker upp på nytt innan musiken diskret dör bort. Detta är verkligen romantisk, lidelsefull musik, skriven av en ung hetsporre. Claras far hade på alla sätt försökt förhindra de unga tu att träffas, men de trotsade hans förbud - och med detta verk skrev Robert ett känslofullt kärleksbrev.
STIG JACOBSSON